Av Marta Sanden

Kommer ni ihåg Teenage Mutant Ninja Turtles? De fyra militanta sköldpaddorna var högst upp på min fyraårige sons önskelista inför julen 1990. De var fula, kitschigt färggranna, farliga, vulgära.

Det var med stor vånda, under påtryckningar och med dåligt samvete jag anskaffade dem. De hette Leonardo, Rafael, Michelangelo och Donatello. Sonen skulle aldrig glömma deras namn. När han blev lite större förstod han att originalförlagorna inte var sköldpaddor utan berömda renässanskonstnärer.

Gissa om jag blev glad när jag läste i pressen att utställningen ”And There Was Light”, med verk av tre av giganterna, hade världspremiär i mars på Eriksbergshallen i Göteborg.

utställningen, med bland annat det nyupptäckta Leonardomästerverket ”La Bella Principessa”, värderat till en miljard kronor, ska turnera jorden runt i åtta år.

Hela den osannolika historien om hur forskare med hjälp av teknik som inte fanns för bara några år sedan kunde bevisa äktheten av Principessan är belyst på utställningen.

Jag åker till Göteborg till den fint renoverade gamla industribyggnaden på Norra Älvstranden där Eriksvarvet byggde fartyg på 1900- talet.

Det här är en av världens största, modernaste och mest påkostade temporära utställningar med mycket multimedia, interaktivitet, spektakulära effekter.

Här används bland annat det svenska företaget Tobiis unika teknik eye tracking, blickspåring, i samarbete med Blekinge tekniska högskola, på ett överraskande sätt.

Under drygt tre timmar går jag runt i de 20 rummen och njuter i sällskap med barnfamiljer, pensionärer, skolungdomar och säkerhetsvakter. Jag lägger märke till att det pratas och kommenteras mer än på vanliga museer, där det oftast råder vördsam tystnad.

På tåget hem läser jag i DN en artikel om utställningen av konsthistorikern Sinziana Ravini. Hon är inte imponerad. Multimedia, specialeffekterna och förhärligandet av renässansmästarna gör henne arg:

”Den feministiska kritiken av det manliga geniet och det västerländska konstbegreppet verkar inte ha stört författarna i någon större utsträckning … Ett populistiskt jippo … Skillnaden mellan konst och nöjesfält har aldrig varit mindre … Ett ljusspektakel … Kitschiga uppförstoringar och spexig underhållningskultur …Okritisk glorifiering av Italiens och konstens forna storhetstid … Verkar utgöra en del av Berlusconis nationalpopulistiska partiprogram …”

Har vi sett samma utställning? Kan det vara ett aprilskämt? Men nej, datumet är ju den 22 mars 2010. Finns det en konsthistoriker som heter Sinziana Ravini? Googlar, jodå, hon finns, född 1976 och välmeriterad. Hon tycker att det är synd att ödmjukhet och finstämd elegans inte genomsyrar ”And There Was Light”.

Men jag känner igen resonemanget. Låt oss kalla det The Turtles Syndrome: rädslan för och ilskan över kulturyttringar som inte uppfyller våra invanda kriterier för ”god”, ”vacker”, ”elegant” och ”pedagogiskt”.

Dr Ravinis praktfulla sågning av jippot i Eriksbergsshallen är jämförbar med mitt motstånd mot leksaker och spel som inte hörde till min egen finstämda värld.

Men, kära Sinziana, min son blev inte förstörd av Turtles – och han går gärna på museer.